Tron
När vi hade våra kvälls andakter så var det alltid någon från crewet som berättade om hur dom började tro på gud och liknande. En va ett han hade träffat sin tjej på gymnasiet och hon va kristen och han följde med henne på läger och tänkte att det skulle vara en kul grej och han ville ju inte vara utan henne. På väg hem så började han reflektera och på bussen bad han första gången och sa: Gud, om du nu finns så visa det. När han öppnade ögonen igen så såg han en skylt på vägen med en pil som pekade in i skogen, mitt i ingenstans. På skylten stod det bön. Ett perfekt sammanträffande eller något annat? Upp till dig själv att avgöra.
Men då kom jag och tänka på hur jag började tro. Tror det var någon gång i 5:an då vi hade en granne som var kristen. Umgicks med henne på gården med hennes lilla son Isac. Tron i deras liv var väldigt viktig och dom tog den på stort allvar. Rebecka som hon då hette frågade mig om jag var kristen och jag ba lixom jaja det är klart, även om jag aldrig ens hade tänkt på det. Men jag umgicks med dom mer och mer varje dag. Följde med på en grej som hette Sk8 for Jesus ute i alingsås och då va det ungdomar som skejtade och var troende. Jag gillade att vara där och umgås med folk som gillade samma sak. På kvällen så gick jag på min första gudtjänst. Kommer inte ihåg så mycket men kommer ihåg att jag började gråta då jag bad första gången. Jag vet inte om det va det som fick mig att börja tro eller inte. Det va en sån underbar känsla som for igenom hela kroppen, helt obeskrivlig. Jag var också på en konsert med ett band som heter Jerusalem och sångaren va hennes pappa. Det var också en helt otrolig upplevelse. Jag var VIP och bara det i sig tyckte jag va skit ballt. Jag har Rebecka att tacka för att jag hamnat där jag gjort. Men jag var fortfarande osäker och bad hela tiden om du nu finns så visa ett tecken etc. Men jag tror att jag förväntade mig stordåd men efter ett tag så insåg jag att det va dom små sakerna som gjorde skillnad. Självklart berättade ja inte för någon att jag var troende. Ingen i min familj va insatt eller brydde sig om kyrkan. Jag var rädd för deras reaktion. Men tron blev starkare och starkare. Frågade folk om jag va kristen sa jag nej. Ända upp till 8:an så va det lite förnekelse till dom i min omgivning för jag ville inte att dom dom skulle tro att jag konstig eller något. Men i 8:an konfirmerades jag och de var väl då jag kunde låta folk tro på att jag va kristen. Men det är väl det senaste året som verkligen har bekräftat min tro. Det har varit bland det bästa som har hänt mig och jag är så glad att få dela det med andra personer som delar samma sak. Så nu vet i stort sätt alla att jag är kristen och that's fine with me. Jag är stolt över det och bryr mig inte så mycket om vad folk tror. Jag har upplevt och varit med om både bra och dåliga saker men vad det än har varit så har jag alltid funnit stöd. Inte bara genom Gud utan personer i min omgivning. En person som betyder extra för mig är den personen som var med mig 2009-2010 då det hände en hel del saker i mitt liv men han fick mig att kämpa och orka vidare.
Kommentarer
Trackback
